Ibland är man så trött att ingenting kan få en att piggna till. Ögonen orkar inte hålla sig öppna, kroppen känns tung som en tunna mjöd. Mina sambos och J kollade teve och drack öl, jag sov i fosterställning. Klockan var tio och det var lördag kväll. På sistone har det ofta varit så. Jag försöker hålla mig vaken till den punkt då jag somnar sittandes i soffan. Då säger jag lite försiktigt till och sambosarna får bege sig in till sovrummet. Lite dåligt samvete har jag för att jag är ett så tråkigt sällskap på kvällarna. Det är bara det att det är så mycket nytt och så högt tempo att jag blir alldeles slutkörd. Förra veckan var jag på kontoret från 9 till 6 halv 7 på kvällen. Det är superkul och jag älskar varenda sekund, men det tar på krafterna.
I morse vaknade jag tidigt och kröp ner på madrassen och under täcket där J låg och sov. Solen sken in på oss och jag somnade in igen. Vid lunchtid begav vi oss till Vasastan för att träffa Js mamma och äta amerikansk Brunch på Sirap, ett schysst ställe på Surbrunnsgatan. De åt bacon, äggröra, prinskorv och amerikanska blåbärspannkakor med en sjö av lönnsirap runt. Jag nöjde mig med en kaffe. Vi promenerade mot Odenplan och sen till Vasaparken där vi satte oss på konditori Ritorno. Stället andades anekdoter från en svunnen tid. Dit kommer jag gå igen. Sätta mig med en bok och njuta av den sunkiga atmosfären.
J åkte sedan hem till Göteborg. Jag grät lite i smyg när vi sagt hejdå på T-centralen. Avsked är det värsta jag. Skingrade tankarna med hjälp av dammsugning och fokusera på längtan till imorgon. Vill inte att praktiken ska ta slut.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar