Blått, rött, rubin, brocade, harlequin, randigt, grått och paletå. Plaggskisserna har gjort mig galen, jag ser allt i Photoshop-lager. Hade en underbar dag. Soligt och varmt. Fick höra att jag ser ut Mia Farrow, man tackar, man tackar. Mot slutet av arbetsdagen kände jag mig riktigt trött. Satt mest och fnittrade för mig själv och gjorde konstiga tygstrukturer. Sista skissen var en paletå, en klassisk rockskärning, under rubriken "Pierrot — party". F mumlade om en brocade. Jag satt i tankar. Tänkte på Chuck Bass i Gossip Girl, denne fantastiska karaktär. När jag tittade närmare på skissen framför mig insåg jag att det var en rökrock tillhörande Chuck Bass som hade tagit form. F kom förbi och sa "men gud, den är fantastisk". Själv tycker jag den är ganska tacky, men sometimes fashion just happens!
F kom fram och frågade var jag köpt min "underbara kavaj"? Jag sa att det var H&M. "Nämen, fy!!", utbrast han och tittade på mig med avsky i blicken. Trots att han uppenbarligen var äcklad av mig satte han sig bredvid mig. Vi började diskutera Matthew Williamson för H&M, Marc Jacobs fästman som F tyckter är "hur läcker som helst" och ifall jackan på sidan två i herrguiden verkligen är en Raf Simons... Det var underbart. Vi skrattade rått åt en modeuppslag i Amelia och spydde galla över alla dessa virkade koftor i magasinen.
Jag trivs så himla bra på moderådet, det känns som att jag passar in och att de anställda tycker om mig. Jag har aldrig varit med om detta tidigare. Oftast tar det ett tag innan folk accepterar mig på arbetsplatser. De flesta tycker att jag är lite udda och inser först efter tag att jag är ok. Det är också första gången jag varit hemifrån och samtidigt kunna befinna mig i nuet och inte längta hem eller bort. Tror att detta har bättrat på min självkänsla lite. Det är lite skrämmande när man inser hur mycket man faktiskt vill ägna sig åt något. Jag vill verkligen jobba med modedesign. Undrar varför det är så svårt för mig att erkänna det? Kanske för att det inte anses vara "fint" nog inom kulturkretsarna, kanske för att jag alltid tvekat på hur mycket jag egentligen kan om det. Tvekat på om jag duger.
Mitt drömbord:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar